När jag nu levt man och barnfri i 2 dygn kan jag konstatera följande: Jag följer min egen dygnsrytm. Vaknar runt 06-06.30. Drar mig, läser en liten stund. Gått morgonpromenader (mer om dom senare) Sen fyller man dagen med sånt man gillar (shopping) eller måste (strykning) Somnar vid 22. Äter när man är hungrig (färre gånger per dygn än i 2-samheten) Så som min sov och mat klocka vill ha det. Frågan är om man ska köra sitt race eller om man kanske ändå skall kompromissa sig genom livet i sin strävan efter det perfekta tvåmannaskapet? Min erfarenhet säger mig att man kanske blir en lite bättre människa av att kompromissa och på så vis bli lite mindre egoistisk.Mina morgonpromenader ger mig en stunds tankevandring och reflektioner. Jag minns så mycket av min barndom när jag promenerar i dessa vackra vår/försommarlandskap. Jag minns mammas hemsydda kjolar med rosenknoppar. Skolavslutning med solsken. Jag minns också semestern på Gotland och den i Lysekil (annars var vi mest hemma, i Sälen eller i Tumba) Jag minns att vi cyklade och badade i regnet i sjön Bersen (för det är dessa sommarbilder som denna telefonstolpe som triggar mina minnen) När jag var 5 år flyttade min familj från Storvreten Tumba till en röd stuga med vita knutar i Åsmansbo (detta var ungefär i samma epok som filmen Tillsammans spelas in) En underbar idyll i södra Dalarna där vi egentligen saknade anknytning till. Mamma och pappa kommer båda från Dalarna men inte därifrån. I Åsmansbo bodde vi från 1972 tills det att mamma och pappa skilde sig 1980 (tror jag det var) Det är ju bara ynka 8 år men jag minns hela min barndom därifrån!
Konstigt hur hjärnan är triggad att mest minnas ljusa bilder, egentligen en fantastisk gåva, för jag förstår att vissa människor minns mest det negativa/dåliga och måste älta det det i massa terapi sessioner och kommer ändå inte vidare. Att vara en positiv människa i grunden är en gåva jag säkert ärvt som det tjocka håret (och den lika tjocka magen, tyvärr) Den gåvan skall jag försöka vara mer tacksam för från och med i dag!
1 kommentar:
Ja visst ska vi vara tacksamma för det tjocka håret och alla de positiva och ljusa minnen vi har. Åsmansbo som är så vackert och Bersen som jag minns som toppen att vara vid. Kommer du ihåg att det var en stor myrstack där? Där lade jag kläderna en gång av misstag! Aj vad det stack sen.Arne och Marie, goa och snälla Stockholms grannar, där jag och Andres pallade äpplen....Ja det är fantastisk gåva att se allt i ljus och i färg.
kram från stora syster
Skicka en kommentar