Tack och hejdå morfar Harry

Så var det dags och säga hejdå till morfar. Finns det något sorgligare än begravningar? Jag har varit med på farfars (1987) farmors (1990) och Brittas (2005) Aldrig har jag gråtit så mycket som i dag. Kanske för att jag kände morfar mer och har tillbringat mer tid med honom än de andra? Jag har också alltid känt mig sedd av morfar och känt att kanske tyckt om mig lite, lite mer än alla andra barnbarn (fast det tror jag egentligen inte för han har ju varit som en pappa för Ullas pojkar som säkert har stått honom närmare) Kanske var det så att han hade den förmågan att få oss alla barnbarn att tro att vi var hans favorit?

Vi var i Lilla dalens kapell. En kvinnlig präst (alla begravningar jag besökt har förrättats av kvinnliga präster) pratade verkligen personligt och fint om hans liv. Sen hade vi begravningskaffe i en röd stuga som ligger vid Botkyrka kyrka. Jag hade mina barn med förstås men även Kilis, mina barns far. Magnus har aldrig träffat min morfar men barnens pappa och jag blev ju ett par när jag var 13 år och han känner ju morfar sedan många år. Kändes ju mer naturligt att han hänkade. Underbar bukett i blommor och färger (ni som känner mig väl vet att jag älskar Hortensior) För er som inte känner mig väl och inte heller vet vad en Hortensia är så är det de blåa blommorna på denna bild (finns i vitt och rosa också)

Hem och körde Axel till Scaniarinken. Han åker nu på cup i dagarna tre med sitt SSK Team -94. Hoppas att de får en jättekul helg. De skall bo på hotell (annars är luftmadrass i skolsal ett vanligare alternativ)

Avslutningsvis en bild på mina vackra söner i solen på väg hem med sin rödgråtna mor. Dom är det bästa jag gjort och min kärlek till dom är oändlig.