Mamman Marie

Liten nyfödd Oskar med mycket lyckliga och stolta föräldrar!Efter att ha haft ett inlägg om hur trött jag är på att leva med tonårsbarn som inte gör någonting hemma kommer här ett inlägg om den andra sidan att vara förälder.

Jag har ingen scanner så de enda gamla bilder jag har är den här och den på nyopererad Oskar 5 månader (som visats i ett tidigare inlägg) Dessa båda bilder fanns i en bok Oskar skrev om sig själv i ett slags slutarbete i åk 9. Mamman och pappan ser väl ut som dom gjorde, träningströja och jeansskjorta är ju faktiskt gångbart även i dag. Gossebarnet är ju helt fantastisk förstås, bara någon ynka vecka gammal här på bilden. Självutlösaren på kameran har tagit denna bild. Men kolla tapeten och köksluckorna på Åkerbärsvägen 3. Hemska!

Jag var 22 år när jag fick mitt första barn, 23 på det 24:e när 2:an kom och 28 när Axel föddes. Jag har aldrig tyckt att jag varit en särskilt ung mamma. I min familj är vi unga när vi får barn. Mamma var 17, 19 och 24 när hon fick sina barn och Gun och hennes Cim 20 år när deras ettor kom. Gissningsvis när fertiliteten är som högst och biologin avsett att vi ska bli föräldrar. Sen har ju inte alla den turen att ha träffat rätt pappa/mamma till sina barn redan då. När jag fick Oskar var jag gift, hade högskoleexamen, fast arbete, villa och ett jätte bebis-sug. Vad skulle vi vänta på?

Blev gravid första gången vi försökte (annars planerar man ju kanske inte att föda barn 23 december men ALLA sa att det tar tid och bli med barn!) Alla mina graviditeter har förflutit symtomfria. Ingen illamående eller bäckenuppluckring här inte. Förlossningar som förvisso gjorde SKITONT men tog två timmar gjorde att jag skulle vara en perfekt surrogat mamma (men skulle hellre dö än att ge bort barnet jag burit)

Första 6 månaderna med Oskar var jag och han i djup symbios. Hjärtsjuk var han (egentligen inte för han hade faktiskt inga symptom) och egentligen vet jag inte om det var det eller om jag hade känt likadant om han varit frisk men jag kände att aldrig lämnar jag denna unge på dagis när han är 1 år. Därav Lukas ganska snara ankomst (16 månader mellan dom blev det för även han blev till första gången vi försökte) Var således mamma ledig i nästan 3 år. Jobbade dock extra hela tiden extra både helger, storhelger och somrar (ville ju inte glömma bort mitt yrke och heller inte tappa kontakten med min arbetsplats)

Innan Axel kom hann vi med ett missfall men sen kom han i november 1994. Planen var att skaffa 2 tätt men vi ångrade oss. Jag tyckte det var så himla tråkigt att vara mammaledig denna gång. Vår ekonomi gjorde att det inte fanns på kartan att Kilis skulle vara hemma (han tjänade 4 ggr mer än jag typ) Nåväl, 3 barn är ju inte illa utan rätt perfekt med facit i hand. Mitt tålamod för småbarn hade möjligen räckt men aldrig till fyra tonåringar!

Tyvärr har jag ju inga foton digitalt på Lukas och Axel när de är små men så här ser de ut i dag (eller gjorde iallafall den 13 september förra året) De bästa i mitt liv.

PS Magnus kommer såklart på en god 4:e plats, och det är ju inte illa för det är det högsta någon människa på jorden kan komma (Magnus håller inte med, han menar att man måste få ha 2 olika "kärlekslistor". Rätt eller fel, men om man nu bara har en kommer mina söner på delad förstaplats, helt okonkurerbara) DS