Läste en artikel med någon av de svenska Hollywood fruarna, det handlade om rädslan att bli rynkig. Hon hade en kompis som alltid försökte undviks att le eller skratta just för att slippa dessa rynkor runt munnen och ögonen. Herregud, hur dj-a dum får man bli? Har man helt missat meningen med livet? Utseendefixeringen vägrar släppa taget om vår värld och det räcker inte längre att göra det bästa av de förutsättningar vi fått. Vi ska gå till kirurgen för att fixa till det som vi tycker oss fått för mycket eller lite av. Kolla denna artikel:
Hur törs folk undrar man?
“Gå fort och le mycket, så är det ingen som märker att du är ful” var det någon som sa och det ligger en hel del i det. Åtminstone att le tycker jag (det är ju opraktiskt att gå fort när man sitter på möten, arbetar o dyl.) Tänker på de grinpellar och surkart man stöter på då och då. De möter nog sällan några glada.Jag tror helt att folk som ler mycket möter en gladare värld. Prova en dag får du se!
Kolla hur dessa bilder väcker en känsla i dig:
Så hur vill du möta din värld?
3 kommentarer:
Att bli bemött med ett fint och hjärtligt leende är bland det bästa man kan få av någon annan tycker jag.
Livet ger väl rynkor oavsett om man ler eller försöker balansera sitt ansikte till att vara orörligt. Folk är fan inte kloka!
Jag vill le mer än vad jag gör, strävar dithän.
Kram till dig du grundglada kvinna från mig.
Herregud, inte ens jag skulle våga injicera Botox på mej själv!! Galna människor!
Kram
Skicka en kommentar