På jobbet har jag en arbetskamrat som i nyligen mist en anhörig, bara 59 år gammal. Vi hade en diskussion om det runt fika bordet. Inte just om personen som dog utan att man bättre skall ta till vara livet för vi vet ju inte hur lång tid på jorden man har. Man hoppas ju uppnå den ålder där man känner att man levt klart, men vare sig längre eller kortare än det. Både min och mannen mormödrar har nått dit. Gamla sitter de nu på ett äldreboende med både urdålig syn och hörsel gör att tv, böcker, radio och umgänge med andra människor är så gott som omöjligt. Det blir då till att leva på minnen.
Skall således försöka fylla denna söndag med minnesfulla saker, umgås med de jag älskar och inte bry mig ett dugg att det regnar och är kallt ute, för vad gör väl det om 50 år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar