Vila i frid älskade mormor

 

Så har hon då kommit in i den sista vilan Majvor Elisabet, min fina mormor. Dessa rosor köpte jag som handbuketter till mig, sönerna och deras pappa. Deras pappa och jag blev i hop när vi var 13 och 15 år och således hann han träffa min mormor många, många gånger under alla de år vi var tillsammans. Därför fanns han med i dag och inte min nuvarande man Magnus som bara träffat mormor en endaste gång.

Jag och mina söner. Ingen kan ha finare barn än jag. Jag är så otroligt stolt över dessa fina, fina killar (insida och utsida). När dom var mindre trodde jag att alla var avundsjuka på mig som fått pojkar, men med åren har jag förstått att många önskar sig flickor eller helt enkelt bara ett barn oavsett kön :o)

Begravningen ägde rum i Lilla Dalens kapell i Botkyrka, där hon bodde ungefär halva sitt liv (inte i kapellet alltså, utan i Botkyrka) En kvinnlig präst höll i begravningen och tårarna kom såklart men föll stilla nedför kinderna och jag grät inte så jag skakade. Jag är inte vare sig stolt eller skamsen för det utan jag inser bara att jag insett att hon levt ett bra liv och att hon levt klart och jag hann säga hejdå och var nog ett barnbarn som hon tyckte gjorde hyfsat bra i från i sig. Hon som arbetat som sjukvårdsbiträde var så himla stolt att jag blev sjuksköterska.

Detta arrangemang var från oss: mamma och hennes barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Otroligt vacker (och dyr rådjursmat, hoppas det smakar lika gott som det är vackert ;o)) På begravningsfikat läste mamma upp mitt blogginlägg från mormors dödsdag bland de andra kondoleanserna. En fin begravning fick hon mormor min. Må hon vila i frid nu var hon nu är*

Jag hade ambitionen att träna efter jobbet men det tar rätt mycket energi av att gå på begravning (inte kroppslig men själslig) Jag var kvar mycket längre än jag tänkt, satt och pratade med min kusin Peter och hans Merita , Sandor och andra. Jag har många kusiner på både mamma och pappas sida. Det känns lite som om den gemensamma nämnaren nu är borta men det är ju upp till en själv att hålla kontakten med de människor man vill?!

*Jag är agnostiker och vet inte om jag tror på ett liv efter döden, jag funderar inte så mycket på det helt enkelt. Det blir som det blir.