Sitter på en öde flygplats och längtar hem. Hem till min säng, mitt hem, min Magnus och barnen. Ogillar att sova ensam, trodde att mörkrädslan skulle ge sig med åren men så verkar det inte bli. Vaknade i natt vid 02 av att jag drömmer samma dröm igen. Jag är hotad och vill skrika på hjälp men det kommer inget ljud ur mig fast jag tar i allt vad jag orkar. Hu, att då inte ha någon bredvid sig att krypa nära. Det behöver inte vara någon stor stark en för när barnen kom räckte det med att ha en liten bebis bredvid mig för att jag skulle känna mig trygg.
Trött så ögonen svider, hoppas kunna sova gott under resan hem....
3 kommentarer:
Ja, det såg sannerligen ut att vara en öde flygplats. Välkommen hem till Sverige!
Vad intressant tycker jag som alltid sover oroligt när jag sover borta på hotell. Hemma kan jag sova själv, nema problema.
Nåväl, i skrivande stund skulle jag tor att du är hemma sedan länge :-)
Vi är olika du och jag, har aldrig varit rädd i mörker. Kan inte vara kul. Du kanske skulle ha en stor variant på "Gunilla" med dig när du reser :)
Kram
Skicka en kommentar