Eller åtminstone missing Oskar. Idag var dagen han lämnar hösten här för att åka och möta våren i Australien. Så himla roligt för honom och så himla sorgligt för mamman. Jag vet inte riktigt hur länge jag som mest varit utan något av mina barn men jag gissar på en månad, max ett par. Jag grät när Lukas flyttade till Luleå och ännu mer idag. Vilket är ytterligare ett bevis på hur ego man är. Det är roligt att han åker för se ledsamheten har bara egoistiska baktankar. Tror inte han kommer sakna mig en minut, såvida han inte (Gud förbjude) blir sjuk.
Jag körde honom till Arlanda, där vi hann checka in, fika och kramas.
En liten tröst är att jag har tre gitarrer här som är hans som jag kan gå in och klappa/lukta på när saknaden blir för stor. Och ett år går ju så fort (i alla fall i efterhand) Och jag är så oändligt tacksam för Facebook, Skype och internet. Och Åsorna, jösses så tacksam jag är att de finns där nere!
Till Oskar: Lev livet, ha kul, upplev men vad du än gör bli inte kär i en aussietjej och stanna kvar. Kom hem om ett år! Please. Annars blir jag aldrig hel igen.
8 kommentarer:
Jag kan inte föreställa mig hur det känns, men beundrar som vanligt din iställning till situationen. Kram på dig!
Åh Marie, här sitter jag nu tårögd och förstår precis hur du känner. Men oj så coolt det är att han flyttar down under för ett år.
Kramkram
Usch, jag vet precis vad du går igenom idag. Det svåra är ju att man är glad för deras skull, med så ledsen själv. Jag är också så tacksam och glad att Åsorna finns där för honom. Det som han gör just nu kommer att vara något han alltid kommer att ha som en otroligt viktig livserfarenhet. Men det gör inte din sorg så mycket lättare. Men gråt allt du kan och släpp fram tårarna, jag lovar det lättar. Men vi är lite dåliga på det både du och jag. Och avsked är alltid svårt. Jättestor styrkekram till dig Marie
Jag vet precis hur du känner, Sotzi.
Nu ligger vi har i sängen och snyftar. Förstår så väl hur du känner. Var ju ifrån Pontus länge för några år sen.
Vi kommer att ta väl hand om din guldklimp om han behöver oss.
Stor kram så skypar vi snart
Ja fy fåglarna vad jobbigt :'( Vi ses på onsdag Kram kära fina syster
Gun
Sitter och äter frukost och snyftar till när jag läser också Marie.
Kan inte ens tänka mig hur det kommer kännas när man måste klippa navelsträngen sådär.
Vi kan inte vänta att få träffa Oskar och hoppas att vi kan bidra till att han får ett toppenår här på ett eller annat sätt.
Kram anna
Ja fy :( vet ju som många såväl & jag har ju mina tjejer där sedan 3år själva ... Men hoppas vi ses nästa år :)
Kram Marie !
Lollo
Skicka en kommentar