09 mars 2015

Kattledigt

Att lämna kattfröknarna hemma och gå till jobbet ger mig samma känsla som när jag hade permission från BB på julaftonen 1988 och inte fick ta Oskar med hem. Skulle hem mellan 15-19 för att fira lite jul och det gick ju "sådär". Herre Jösses vad man önskar att man hade fått vara hemma med de små liven. Dock har Johanna och Elin varit där med dom i dag (åtminstone del av dag) Det är också de som fotograferat dagens bilder.


Apropå Oskar: I dag har jag Skypat med honom. Frågade om han har hemlängtan. "Nej, faktiskt inte, jag längtar bara efter er, familjen och vännerna". Man får glädjas åt att han har det bra och att det finns Skype, mail, sms och sociala medier. Hoppas att de kommer hem i sommar och satsa på att resa dit i november. Älskade unge, nu har jag inte sett honom på exakt 1,5 år. 


Min klumpkänsla i halsen har kommit tillbaks. Känns som om det sitter en marschmallow och trycker mot luftstrupen. Inbillning har jag tänkt. Men så läste jag att 10 % av de som opereras får tillbaks det, det räcker med att blir lite vävnad kvar så kan den växa ut igen. Har nu kontaktat endokrinkirurgen igen för en koll. Antingen är jag en av de 10% eller så är jag hypokondrisk. 


I kväll hejar vi på Brynäs och gosar med kattungar ♥

4 kommentarer:

mammaxtre sa...

Vilka fina bilder tjejerna har tagit!

Oskar ha det bra och jag tänker vilken himla tur att det finns sociala medier nuförtiden.

Hypokondrisk är du inte. Låt oss hålla tummarna för att känslan endast är tillfällig.

Kramkram

Åsa E R sa...

Du är den sista på jorden jag skulle beskriva som hypokondrisk så du hör nog till den stackars skaran som har fått tillbaka skiten. Hoppas att det finns en snabb lösning.

Vilka fina tjejer ni har!!
Förstår att du inte vill gå till jobbet. Så kände vi också. Eller så känner vi fortfarande faktiskt. Det är dock väldigt mysigt att komma hem till de små liven.

Vi längtar otroligt mycket tills ni kommer och hoppas att ni hinner umgås lite med oss också även om vi förstår att Oskar står högst upp på längtalistan.

Stor kram på dig

Anonym sa...

Vilka fina bilder på fröknarna. Jamar de lika mycket som Juni?

Jag kan bara hålla med Oskar. Det enda man saknar är familj och vänner. Som tur var får man ju ofta lång kvalitetstid när man väl träffas.

Fan va tråkigt att det tycks ha kommit tillbaka i halsen. Håller tummarna för att de fort kan få bort marsmallowen för de måste vara överdjävligt obehagligt.

Kram från Lill-Åsa

Marie T sa...

Inte inbillning! Se mig som ett skräckexempel som gick alldeles för länge och trodde att bara jag fick semester så skulle allt bli bra... Nu har vi ju inte samma diagnos, men samma irriterande organ som spökar. Gå till läkaren pronto!

Å vilka gulliga katter. Fattar att det blir "bebiskänsla".

Kramar