Alla mina barn har idrottat och provat alla möjliga sporter. “Stora” sporter som ex fotboll, hockey och innebandy men också “mindre” så som skytte, pingis och brottning. Det som var populärast var ju hockeyn (om nu någon har missat det) Denna vecka spelar de alla någon typ av slutspel i just hockey. A i en kvalserie upp till division 3. O med sina “byggubbar” i ett korpenlag och L med sitt Luleå. Som mamma blir man ju glad att de håller i gång fast alla inte platsar i den högsta serien. Det är liksom att få lön för mödan (läs alla körningar och tid man lagt ner) För mitt (eller barnafaderns) mål har aldrig varit elitserien (även om det är kul att en kom dit) Målet var ju att de skulle tycka det var kul att röra på sig*.
Jag rör också på mig. Mycket tack vare de regelbundna sjukgymnastbesöken för hos “min” sjukgymnast gör man inte bara små axelövningar utan tränar så svetten lackar (tre gånger i veckan). Vårens 2:a löprunda klarades också av i går. 5 km varvat löpning och lite gång (fast det känns som om man fuskar) Öm i låren i dag betyder att man ändå tog i. Just löpningen får ju inte må bra hormoner att göra frivolter men men känner sig ganska nöjd efter.
*Jag har ännu inte hunnit igenom förra sommarens alla sommarpratare. I helgen har jag dock lyssnat på Karin Falk och John Guidetti. Hans pappa har inte haft samma mål som vi kan jag säga. Jag har svårt att förstå det. Inbillar mig att det handlar om att man vill att barnen ska förverkliga de drömmar man själv haft med inte lyckats nå upp till. Genom åren har man ju träffat några sådana föräldrar vid sidan av hockeyrinken/fotbollsplanen. Not funny.
