Jag är mörkrädd. Men bara när jag är ensam. M är i Göteborg på konferens och jag har sovit ensam. Malin sov ju i sitt rum så jag var inte ensam i huset. Hade svårt att somna (det berodde nog delvis på Mr Grey skall erkännas) Sen vaknar jag fjorton gånger och hör massa ljud och vågar vare sig somna om eller gå och titta/leta tjyvar. Så töntigt. En period i livet gick det över, det mörkrädda, det var när barnen var små (från dom var nyfödda) På något undermedvetet sätt uppfattade jag att det var jag som var den starka/beskyddande.
Snart ska jag hämta mannen vid tåget och kommer att sova gott i natt.
PS I morse hände något som inte hänt sen lågstadiet typ. Jag glömde borsta tänderna! Kom på det när jag nästan var framme vid jobbet. Snuskfia. Skyller på att jag var trött och fokuserad på snöskottningen som föll på min lott då jag var gräsänka DS
3 kommentarer:
jag är också mörkrädd, fast mannen är hemma. jag tror vårat hus är för stort, jag har liksom ingen kontroll! det var länge sen vi sågs, snart dags kanske!? kram
Har nog inte varit morkradd sedan jag var liten. Konstigt. Undrar vad det beror pa. For du brukar val inte kolla pa en massa skrackfilmer heller...
Lillasyster
Den som aldrig (åtminstone när hon var liten)varit mörkrädd är väl Gun.
När jag bodde på Vätö var jag mörkrädd när jag var ensam. Det var ju bara skogen utanför. Och inga gardiner var det, så på kvällarna tyckte jag det var lite otäckt. Man såg ju inte om det stod någon därute i mörkret.
Kram
Skicka en kommentar